Då du planerar en vandring ger kartan tips om hurudana vattendrag som kan komma emot och hurudana eventuella övergångsställen det finns. Övergångsställena kan vara broar, vad, dragfärjor och eventuellt rentav båtskjutsar. Det finns alltid risker då man korsar vattendrag, som det är all orsak att beakta. Det kan du göra genom att. bl.a. packa grejorna, eller åtminstone reservkläderna och elektroniska apparater, vattentätt.
Vattenståndet kan variera väldigt mycket beroende på årstid och väder. Under vårflödet kan det vara omöjligt att ta sig över något vattendrag, då det åter under en torr period kan vara möjligt att torrskodd ta sig över. Å andra sidan kan långvariga regnperioder på sommaren ge upphov till lika mycket vatten som under vårflödet. Vid kraftigt långvarigt regn lönar det sig att korsa vattendraget innan vattenståndet hunnit stiga ännu högre.
Tidpunkten på dygnet kan ha stor betydelse då man tar sig över ett vattendrag i synnerhet under varma sommardagar, då avsmältningen från stora snöfält eller glaciärer smältvatten tillför mycket vatten i vattendraget. Då är det säkrast att vada tidigt på morgonen då avsmältningen ännu är liten.
Det lönar sig att ta vada på ett ställe där älven är som bredast och grundast. Där är det tryggast att vada, eftersom strömmens styrka är som svagast. Ett sådant ställe kan vara där bäcken eller älven rinner ut i en insjö. Ju smalare och djupare det strömmande vattnet är desto farligare är det att vada där. Strömmen är som starkast i kurvornas yttre kant. Uppströms kan det vara möjligt att hitta säkra vadställen, eftersom där är mindre tillflöden än nedströms.
I fjällen kan det finnas snöbryggor över bäckar och älvar, längs vilka man kan ta sig över t.o.m. kraftiga forsar. Då bör man ändå försäkra sig om att den säkert håller. Bäckarna på myrmarker kan ofta vara djupa och så pass breda, att man inte från det mjuka underlaget kan hoppa över dem. Då får man antingen gå runt myrmarken eller längs en trädstam som fallit över bäcken eller bygga en ryggsäcksflotte.
Ofta är vattnet i bäckar och älvar i synnerhet då, det högre upp ännu finns snö, så kallt att benen och fötterna domnar. Då känner man inte vassa stenar eller glasbitar som finns på bottnen. Därför är det bra att vid vad ha något på fötterna. Man kan använda t.ex. skor avsedda för vinterbad, gummistövlar, vandringssandaler, yllesockor eller vadarpåsar som man kan dra över vandringskängorna. Dessutom måste man i allmänhet antingen kavla upp byxbenen eller ta av sig byxorna.
Om vattnet inte når ända upp till knäna är det möjligt att med vandringskängor på fötterna torrskodd ta sig över en bäck eller älv. Det förutsätter naturligtvis, att vandringskängorna och damaskerna är vattentäta. Damaskerna bör vara hårt fastspända runt kängorna och vadningen bör ske raskt. Om det är ännu djupare vatten kan man undgå att bli våt genom att med tejp eller remmar spänna fast regnbyxor eller byxholkar i vandringskängan eller gummistöveln vid vristen.
Beskaffenheten i älvens botten kan variera mycket under vadet, vilket gör det betydligt svårare. Ibland kan bottnen vara hård och jämn ibland stenig och hal. Ibland kan det på bottnen finnas lösa stenar och ibland kan foten sjunka i dyn. Risken för halkning är stor då bottnen är hal och ojämn.
Smältvatten från glaciärer innehåller mycket lerhaltigt glaciärslam, vilket gör vattnet grumligt. Eftersom man inte ser groparna och stenarna är det stor risk att man snubblar.
Man har stor nytta av stavar eller rep vid vad. Med staven eller stavarna kan man bl.a. pröva bottnens beskaffenhet. Vadningen blir också säkrare, då man har två extra ”ben” som hjälp. Vid vadningen placeras staven, om det är bara en, på uppströmssidan, varvid strömmen pressar den stadigare mot bottnen. För att vadet ska gå säkert flyttar man bara ett ben eller en stav åt gången. För varje steg söker man ett stadigt underlag för foten. Som stöd kan man också ha en annan medvandrare.
Som hjälp vid vadet kan man också använda ett rep. Då tar gruppens mest erfarne vandrare ett rep och placerar det runt en trädstam och vadar över till andra sidan med repet. Där fäster han repets båda ändor i ett träd. Därefter kan de andra vada över med stöd av repet. De vadar alltid på nedströmssidan av repet så att de inte trasslar in sig i repet om de råkar snubbla. Då sista vandraren kommit över, halas repet in. Med stöd av ett rep kan man också komma över en bäck längs en kullfallen trädstam.
Innan man börjar vada öppnar man höftbältet, så att man lätt får bort ryggsäcken om man råkar snubbla.
Ibland kan vattendraget vara så brett och djupt att man inte kan vada eller hoppa över. Då kan man göra en ryggsäcksflotte av ryggsäckarna och vindskydd eller en presenning, med vilken man tar sig över vattendraget. Man lägger sig på mage på flotten och avlägsnar sig krypande från den. En annan möjlighet att man packar ryggsäcken i en vattentät påse och simmande skuffar påsen framför sig till andra stranden.
Det finns också andra metoder för överfart än de ovan nämnda, men man klarar sig bra med några metoder som man behärskar bra. Man bör årligen öva sig i att ta sig över vattendrag om än bara därför, att känslan ska sitta i.
