Skogens struktur avslöjar hur skogarna i området har använts. I terrängen finns det spår efter tjärbränning och skogsbruk.

Den viktigaste istidsformationen, en kedja av åsar med tallskogar, löper från Julma-Ölkky via Laukkujärvi, Hakoharju och Huosiharju till Öllöris västra strand. Åsarnas jordmaterial är sorterat: finkornig sand på ytan och grövre grus under sanden. Regnvattnet transporteras snabbt genom sandiga jordar och därför är skogarna på åsarna torra fastän nederbörden i dem är lika stor som i de fuktigare granskogarna.

De gamla tallskogarna i naturtillstånd är torra moar som påverkats av skogsbränder och som domineras av lavar och ris. I bottenskiktet borde egentligen finnas vidsträckta lavmattor. Hossa är dock renarnas naturliga betesområde och lavmattorna betas flitigt.

De moränjordar som uppstod vid inlandsisens kanter, såsom i grandominerade Moilasenvaara i parkens västra del, är frodigare, eftersom de inte har sorterats lika kraftigt av vattnen under istiden Skogarna är grandominerade uppe på de skogsklädda höjderna också för att där samlas så rikligt med snö på trädens grenar. Tallen klarar inte av snölegor alls lika bra som granen. I de gamla granskogarna finns också lövträd och speciellt aspar, vilket ökar skogarnas biologiska mångfald. Aspens löv och blommor är näringsrik föda för flygekorren, och hackspettarnas gamla hål är fina boplatser för den. Mesarna lyckas med sina små näbbar hacka ut bohål i de höga, murkna björkstubbarna. I stubbarna hittar fåglarna också insekter.

Största delen av myrarna i Hossa är små, men de upptar tillsammans ändå en tredjedel av parkens areal. Myrarna är huvudsakligen karga fattigkärr och fattigmossar, och bara här och där finns näringsrikare fläckar.

Myrarna medför också ökad biologisk mångfald i Hossa. Kantområdena, såsom myrkanterna och stränderna, är ofta artrikare än de omgivande miljöerna. I dessa kantområden förekommer arter från bägge naturtyperna. Övergångszonerna har också sina särdrag, exempelvis kantskogar är alltid fuktigare blöt om de gränsar till en sjö eller myr.

De ovanligaste fuktiga miljöerna i Hossa är de låglänta tidvis blöta våtmarker som torkar upp på sommaren men kan regniga höstar åter bli översvämmade. Deras växtlighet påminner om fattigkärrsväxtlighet. Jordmånen på de skogsklädda höjderna är så tät, att regnvatten hålls länge kvar i olika sänkor.

Med kollektivtrafik till Hossa