Årscykeln för terrängförhållandena i norra Finland

Finland är ett långt land och detta märks särskilt i väderförhållandena under årscykeln. När gräset redan är grönt i södra Finland kan det fortfarande vara perfekt skidföre i norra Finland. Även inom norra Finland kan årstidernas tidpunkter variera mycket. När åarna och älvarna svämmar över och snön smälter i Oulanka nationalpark är det ännu full vinter i ödemarksområdet i Lapska armen. Detta överraskar ofta vandrare som inte känner till norra Finlands årscykel. Mer erfarna vandrare utmanas av de exceptionella vädervariationerna som klimatförändringen medför, såsom snöfrihet, stormvindar eller torka.

Vår kundtjänst får ofta frågor om förhållandena vid utflyktsmålen. Särskilt frågor som gäller växlingen från vinter till sommar samt höstens färgprakt och myggsäsongen intresserar. I den här artikeln har vi sammanfattat norra Finlands årscykel med tanke på terrängförhållandena. Dessutom har vi i anslutning till varje ämnesområde samlat kundtjänstens tips för att följa med förhållandena från hemmasoffan.

I norra Finland sker växlingen från vinter till sommar under maj–juni. Den exaktare tidpunkten varierar årligen inom några veckor beroende på väderförhållandena. I början av sommaren kan terrängen och vandringslederna på många ställen fortfarande vara våta när de sista snölegorna smälter från skuggiga platser och sänkor. Under försommaren lönar sig att göra utflykter till leder som inte ligger i den omedelbara närheten av strömmande vatten eller i myrområden. Det rekommenderas att man undviker våta platser under försommaren också på grund av att fuktig mark slits lättare.

I början av sommaren är vattenståndet i strömmande vattendrag högre än normalt när is och snö smälter. Översvämningar kan stiga mycket snabbt och högt. Översvämningens mängd och utveckling påverkas av den gångna vinterns snö- och ismängder samt av senvårens temperaturer. Om stora snö- och ismängder smälter snabbt på en gång på grund av en värmebölja stiger översvämningarna i allmänhet till rekordhöjder, men sjunker också snabbt. Svalt vårväder drar ut på uppkomsten av översvämningar till en senare tidpunkt. Vårflödets tidpunkt varierar från mitten av maj till mitten av juni. Störtregn kan också höja strömmande vatten till översvämningsnivåer.

I och med att medeltemperaturen stigit på grund av klimatförändringen kan somrarna vara varma och torra. Som exempel kan nämnas sommaren 2024 i norra Lappland, då alla små bäckar och tjärnar torkade ut. Det var plötsligt svårt att få tillgång till dricksvatten. Över 30 terrängbränder bröt ut i området.

Den som vandrar i norra Finland är ofta också intresserad av förekomsten av myggor. Fenomenet är starkt kopplat till vädret, eftersom myggorna kläcks ur sina puppor när vattendragen blir tillräckligt varma. Kallt väder bromsar upp och minskar förekomsten av myggor. Myggsäsongen börjar i allmänhet kring midsommaren och pågår till början eller mitten av augusti. Ibland drar kallt väder i juni ut på myggsäsongen och flyttar den till en senare tidpunkt. Förutom temperaturen är myggorna beroende av fukt. I myrar och fuktiga områden finns det alltid mer myggor, i fjällen håller det blåsiga vädret myggorna borta.

Ett annat fenomen som intresserar vandrare under den snöfria tiden är höstens färgprakt. I norra Finland sker färgförändringen i början av september i nordligaste Finland och fortsätter därifrån söderut. Färgpraktens begynnelsetidpunkt påverkas framför allt av växtplatsens breddgrad, det vill säga dagslängden. Nattfrosten förstärker färgerna och gör att bladen lossnar långsammare.

I norra Finland sker växlingen från höst till vinter i oktober–november. Det kan snöa på fjällen i norr även i juli, men den permanenta snön faller i allmänhet i oktober–november. Under vintern går snötäcket igenom många olika formförändringar. Från början av vintern till mars är snötäcket mjukt och man sjunker ner i snön. Det går långsamt att ta sig fram i djup snö.

När våren kommer gör höjningen av dagstemperaturen, sporadiska regn vid plusväder och nattfrosten snötäcket stenhårt. På den så kallade bärande skaren kan skidåkare lätt röra sig långa dagssträckor. Den bärande skaren uppkommer i allmänhet i slutet av mars eller början av april och pågår från mitten av april till mitten av maj.

Till den snötäckta tiden hör så kallat menföre. Menföre är förhållanden då terrängförhållandena är för utmanande för att man ska kunna röra sig på skidor eller till fots. I norra Finland är tidpunkten för menföret november och maj.

Stora höjdskillnader är typiska i terrängen i norra Finland. Detta leder till att snöförhållandena kan variera avsevärt även inom ett litet område. På kalfjäll härdar vinden snön tidigare på vintern, men i skogen bildas skaren först senare på våren. Fjällen styr också regnmolnens färd, vilket gör att regnet oftare faller på ena sidan fjällområdet. Därför kan snötäcket vara tjockare på ena sidan av fjällområdet.

Rikliga snöfall, vindar och temperaturväxlingar bidrar till uppkomsten av olika snölager, av vilka en del kan vara mycket känsliga för att välla ner för branta sluttningar. Till exempel ny snö som fallit ovanpå ett fruset snölager rör sig lätt som en platta om snölagret utsätts för tryck. Särskilt klyftor samt fjällens och höjdernas branta sluttningar är känsliga för laviner.

På vintern syns klimatförändringens effekter som en kortare snötäckt period. Tidigare började vintern garanterat redan i slutet av oktober. Numera bildas ett permanent snötäcke i allmänhet i slutet av november, ibland först i december. Det förekommer allt oftare plusväder även under midvintern och då faller nederbörden som vatten. I och med det mildare vädret har nederbörden överlag ökat, varvid snötäcket kan vara tjockare än normalt.

Vid milt väder förstärks vindarna allt oftare till storm. Vårvinterns vinterstormar har ökat särskilt i fjällområdena. Av vandraren kräver det nyckfulla vintervädret bättre framförhållning och utrustning för vinterutflykter. Ibland kan bättre framförhållning innebära att man helt avstår från utflykten om förhållandena är för utmanande. Alternativt kan man göra vandringen till ett säkrare objekt.

Ett permanent istäcke börjar bildas i norra Finland när temperaturen hålls under noll dygnet runt. Först fryser de mindre tjärnarna och sist de stora sjöarnas fjärdar och de stora åarna. Om förvintern är regnfattig och kall bildas tjock och bärande kärnis. Ett tjockt snöskikt som faller på tunn is isolerar från kyla och bromsar upp isbildningen. Om det inte förekommer långa köldperioder under hela vintern blir istäcket relativt tunt och smälter snabbare på våren. I forsarna i strömmande vatten och i smala sjöar är istäcket farligt tunt hela vintern.

Spåren av klimatförändringens syns också i istäckets uppkomst. Den istäckta perioden har förkortats i början och slutet av vintern. I början av vintern bildas allt oftare så kallad trumis. Trumis uppstår när ett vattendrag fryser på översvämningsnivå och när översvämningen under vintern sjunker blir istäcket hängande i luften. Trumis som hänger i luften bryts mycket lättare under belastning.

Det bildas numera mindre kärnis, eftersom hårda köldperioder inte längre förekommer lika ofta som tidigare. Den tjocka kärnisen har ersatts av så kallad stöpis, det vill säga frusen issörja. Stöpisen uppkommer när snö trycker ner istäcket så att vatten stiger upp på isen. När kölden tilltar fryser snösörjan till stöpis. Stöpisens bärkraft är bara hälften av kärnisens. Den smälter också snabbare på våren.

Olika beteenden hos isen gör det betydligt svårare för vandrare att röra sig i vattendragen, eftersom farliga platser inte identifieras å samma sätt som tidigare. Svag is har också blivit en utmaning för underhållet av utflyktsmålen, eftersom största delen av underhållet av utflyktsmålen i norra Finland vintertid görs med snöskotrar och man rör sig över vattendragen. Till exempel i Oulanka nationalpark har en del av vinterunderhållet inte gjorts alls, eftersom det inte under hela vintern har bildats ett tillräckligt starkt istäcke i Oulankajoki.