Svartholms fästning kan inte skryta med några stora militära bragder. Den första gången som Svartholm hotades av ett anfall från öst var i samband med Gustav III:s statskupp 1772. Den ansträngda utrikespolitiska situationen löstes emellertid utan krigshandlingar.

Under det svensk-ryska kriget (Gustav III:s ryska krig) 1788–1790 var sjöfästningen inte inblandad i några krigshandlingar, trots att fronten låg bara drygt tio kilometer längre österut. De ryska flottavdelningarna aktade sig för att komma in i Degerbyviken inom räckhåll för kanonerna på Svartholm, trots att de seglade längs kusten så långt som till Hangö.

Efter det svensk-ryska kriget byggde ryssarna Svensksunds sjöfästning vid Kymmene älvs mynning och Kymmenegårds fästning. Nu fanns en viktig sjöfästning på vardera sidan av gränsen. När finska kriget bröt ut 1808 var arbetena på Svartholm emellertid endast delvis avslutade och befästningsverken på stranden var bristfälliga. Fästningen var dåligt utrustad: av kanoner fanns endast en tredjedel av den mängd som behövdes och en stor del av handeldvapnen var inte funktionsdugliga. Proviantlagren var inte fyllda och fästningens brunn hade inte underhållits. Sjukstugan var liten och illa skött. För att göra fästningen starkare skickades nya trupper till Svartholm och manskapet uppgick till 700 man. De kvinnor och barn som bott på fästningen skickades bort.

Ryssarna gick över gränsen bara en vecka efter att kriget börjat och intog Lovisa utan strid. De började förbereda en belägring av Svartholm. Av rädsla för förluster gjorde ryssarna inget direkt anfall över isen. De ryska trupperna, med cirka 3 000 man, isolerade i stället fästningen och försökte svälta ut garnisonen. Belägrarna satsade på förhandlingar och psykologisk krigföring i stället för eldstrid: bland annat kom de med lockande erbjudande till officerarna som försvarade fästningen.

Ryssarna nöjde sig med att avfyra sina kanoner endast då och då. Skadorna blev små: bara några fönster krossades och en skorsten föll. De små skadorna visade sig trots allt vara ödesdigra, eftersom man inte längre kunde värma upp byggnaderna i vinterkylan. Försvararnas situation försvårades också av att kanonerna på fästningen var olämpliga för skottgluggarna, så man lyckades inte besvara ryssarnas eld. Viljan att försvara fästningen rann snabbt ut i sanden när provianten och dricksvattnet började ta slut, medicinlagren minskade och allt fler av manskapet hamnade i sjukstugan. När officerarnas stridsiver började lägga sig startade fältväbel Edlin ett uppror i syfte att avsätta de officerare som planerat att kapitulera. Upproret slogs ned och Edlin dömdes till döden, men benådades i ett senare skede.

Vattenbussbryggan vid Sjöfästningen Svartholm är ur bruk

Användningsförbud av friluftsanordning