Tiden efter andra världskriget förde med sig två stora omvälvningar i Lemmenjoki. År 1945 hittade Niilo, Uula och Veikko Ranttila guld i Morgamoja, vilket startade en guldrush till Lemmenjoki. Den var som hetast på 1950-talet, då antalet gällande inmutningar närmade sig hundra. Mot slutet av årtiondet började grävandet i Lemmenjoki dock lugna ner sig och det blev lugnt under flera decennier.

Guldgrävarivern vaknade igen på 1970-talet när man började med VM i guldvaskning i Tankavaara och grundade guldmuseet. Årtiondet var betydelsefullt i Lemmenjoki, eftersom den gamla och nya generationen guldgrävare möttes. Den gamla generationen försvann till bättre guldmarker på 1980-talet, medan den nya generationen tillämpade de lärdomar som de gamla mästarna gett på ny maskinell grävning. Den nya metoden gjorde det möjligt att hantera mångdubbla jordlager och den mer professionella verksamheten blev en försörjningskälla. Samtidigt orsakade den konflikter med naturskyddet.

Lemmenjoki nationalpark grundades 1956, men inrättandet föregicks av ett planeringsarbete på knappt tio år. Finlands första nationalparker och naturreservat hade grundats 1938, men de flesta av dem förlorades under kriget. År 1949 lade därför landets ledande naturvetenskapliga föreningar fram ett förslag för statsrådet om att inrätta nya naturskyddsområden.

För att bilda dem utnämnde statsrådet en kommitté som gav sin framställning 1953. Som en del av denna föreslog kommittén att en nationalpark på 511 kvadratkilometer inrättas i Lemmenjoki. Motiveringen för parken var älvdalens natursköna skogar som bevarats orörda. Man ville också ha med fjällen som omgav dem för att bilda en tillräcklig ekologisk helhet. Nationalparken som inrättades 1956 omfattade dock slutligen endast 385 kvadratkilometer. Till exempel förblev de mest kända guldområdena ännu utanför avgränsningen.

Även efter de parker som grundades 1956 ansågs Finlands nationalparksnät ha svag representativitet. Redan 1968 utarbetades därför en plan för nya skyddsområden på statens marker i Norra Finland. En del av planen var utvidgningen av Lemmenjoki, som genomfördes 1971. En central orsak till utvidgningen var Övre Anárjohka nationalpark som planerades av Norge och Lemmenjoki utvidgades ända till gränsen till Norge så att man bildade ett omfattande enhetligt skyddsområde. Nu blev också guldmarkerna innanför nationalparken.

Nationalparken utvidgades till sina nuvarande mått 1981, då man enligt förslaget från nationalparkskommittén 1977 anslöt områden i Paadarskaidi söder om vägen Tirro-Angeli samt vidsträckta myrområden i Enares och Kittiläs gränstrakter. Denna utvidgning orsakade fler tvister än den tidigare eftersom i synnerhet skyddet av tallskogarna i Paadarskaidi upplevdes hota skogsarbetarnas arbetsplatser. Kommitténs ursprungliga förslag reducerades åt just Paadarskaidihållet.

En konflikt mellan guldgrävningen och nationalparken inträffade vid övergången mellan 1980- och 1990-talet, då maskinell grävning blev vanligare och orsakade att vattnen nedanför inmutningarna grumlades. Man sökte en lösning på tvisten mellan Forststyrelsen och guldgrävarna i flertalet domstolsbehandlingar. Lagarna och förordningarna i ärendet var delvis oklara. Till slut förbjöds maskinell grävning 1991, men den fick fortsätta på de redan existerande inmutningarna som omvandlades till utmål. 2011 års förnyade gruvlag satte stopp för maskinell grävning även på dessa efter en övergångsperiod till 2020. Grävning med spade fortsätter än i dag i Lemmenjoki.

Vaskojoki ödestuga bastun är inte i bruk