Expertens tips för lyckad vintervandring

Text:
Juho Niemelä är en erfaren naturvän som tidigare har arbetat som kundrådgivare vid Forststyrelsens Naturtjänster.

De grundläggande färdigheter som behövs för att röra sig i naturen på vintern förändras knappt alls, men att vara ute längre tid medför nya krav. Under en vandring rör man sig ofta också längre bort i terrängen, och då framhävs vikten av att kunna klara sig självständigt i alla förhållanden.

Om det är fråga om din första vintervandring och vandringsrutinerna ännu håller på att utformas, är det bra att överväga att välja en färdig och produktifierad led. Det är något lättare att orientera sig på markerade leder, och de erbjuder även service som underlättar utfärden, till exempel stugor och rastplatser. Det gör också vandringen säkrare.

Forststyrelsen har vintervandringsleder till exempel i Pallas-Yllästunturi och Urho Kekkonens nationalpark.

Vårvintern är den bästa tidpunkten, då förhållandena är som bäst: skaren bär ofta och solen värmer på dagen. Särskilt i april börjar det vara ljust långt in på kvällen.

När man har lärt sig klara av vandringar under vårvintern bra, kan man också börja fundera på att göra en midvintervandring i polarnatten. Mörkret, kylan och den mjuka snön som man sjunker ner i medför ytterligare utmaningar. Eftersom den ljusa tiden är kort måste man ofta fortsätta framåt med pannlampa, och åtminstone måste allt man gör i lägret skötas i mörker.

Om ska vara ute på vinterutflykt i en eller två nätter går det bra att förutsäga förhållandena utifrån väderinformationen, men ska man vandra i en vecka blir prognosen mycket mer osäker. Fjällförhållandena kan också skapa stora lokala variationer i vädret och förhållandena.

Den som ger sig ut på vintervandring måste därför fundera på hur man tar sig framåt i sträng kyla eller i snöslask. Man måste kunna orientera sig fram till en ödestuga även i en kraftig snöstorm och man måste kunna resa tältet fast det blåser hårt.

Man måste också kunna ta hand om sig själv under alla slags förhållanden. Man måste förbereda sig på våta strumpor eller frostbitna kinder, och om det behövs måste man också kunna hantera situationen. Man måste också kunna klara av situationer där till exempel bindningen på skidan går sönder eller en tältbåge går av.

Sammanfattningsvis kan man säga att längre utfärder kräver mer beredskap.

Väderprognos för fjällen i norra Finland: www.tunturisaa.fi, på finska

En natt i skogen klarar man med nästan vilket tält som helst, men på det stormande kalfjället är situationen en annan. Nedan följer en genomgång av egenskaperna hos och användningen av den viktigaste utrustningen för en vintervandring.

Skidor och snöskor

När man vandrar i vinterförhållanden är skidor eller snöskor nästan nödvändig utrustning, och därför lönar det sig att satsa på dem. Man behöver inte nödvändigtvis köpa det dyraste skidpaketet som finns, men kvaliteten på de allra billigaste modellerna räcker inte nödvändigtvis till för de mest utmanande förhållandena.

Det är alltså bra att bekanta sig med olika modeller och märken. Om man använder skidor väldigt sällan kan det vara skäl att överväga att hyra dem. Då får man enkelt utrustning av hög kvalitet som lämpar sig för förhållandena. Bra skidor och snöskor kan också köpas begagnade.

I olika typer av terräng och förhållanden fungerar lite olika utrustning bäst.

Snöskor är bäst i brant, snötäckt eller annars svårframkomlig terräng. Under en lång vandring är det dock tyngre att ta sig fram på snöskor än på skidor. De fungerar dock bra som reservutrustning om en skida skulle gå av.

Glidsnöskor är en slags kombination av snösko och skida. De påminner om en kort skida, men på undersidan finns fast stighud som ger grepp i alla situationer. Vilken sko som helst passar till bindningen. Glidsnöskor passar bäst i tät skogsterräng, men också på fjällen. När man använder dem på fjället ska man helst välja en modell med stålkant. Glidsnöskor är inte det bästa alternativet om man drar en pulka efter sig. Det är svårare att styra kantlösa glidsnöskor och att bromsa med dem på den isiga snön på fjället är svårare än om man har fjällskidor.

Skogsskidor hör till den klassiska utrustningen. De är speciellt utvecklade för den mjuka snö som finns i Finland, och därför är de långa och kantlösa. Bindningen som används traditionellt kräver en särskild skidstövel, men det går också att montera bindningar som passar med pjäxor eller vilken sko som helst. Skogsskidorna är som bäst i djup snö, särskilt på de skogsklädda höjderna i östra Finland, Kajanaland och södra Lappland. Däremot passar de långa skidorna inte lika bra i täta skogar eller på de brantaste fjällen.

Fjällskidorna har utvecklats särskilt för hård snö, till exempel för utfärder på kalfjället. De är kortare och styvare än skogsskidor, och i allmänhet har de stålkant. På fjällskidor används vanligtvis en bindning som fungerar med pjäxor, men man ser också en del med bindningar som lämpar sig för alla typer av skor. Fjällskidor är som bäst när man rör sig på bärande snö och i backig terräng. I djup snö är deras bärande egenskaper dock inte jämförbara med skogsskidor eller glidsnöskor.

Utöver skidor behövs bra stavar av hög kvalitet som ska ha en tillräckligt stor truga om man ska röra sig i djup snö. En rund truga av remmar eller läder håller bättre än en som är gjord i hårdplast.

Ofta behöver man stighudar eller valla till skidorna för att få grepp i uppförsbackar och när man drar pulkor. För en lång utfärder är det bra att ta med en extra stav och truga samt eventuellt en skida i reserv per grupp.

När man är ute på en flera dagar lång tur på vintern är även den största ryggsäcken i allmänhet liten för att transportera all utrustning. Och fast man skulle lyckas pressa ner utrustningen i en ryggsäck, blir den lätt så tung att det blir besvärligt att skida.

En ryggsäck ökar också snöskovandrarens eller skidåkarens vikt, vilket försämrar skidornas eller snöskornas bärförmåga. Om man drar en pulka efter sig har man inga sådana problem. Inför en vintervandring är det alltså bra att köpa, hyra eller låna en pulka.

Pulkor kan dras med skaklar och rep. Fördelarna med skaklar är att pulkan då följer med smidigt och inte träffar den som drar den i hälarna i nedförsbackarna. På finländska pulkor som är särskilt designade för skogsterräng är skaklarna korslagda, vilket gör pulkans vändradie mindre. På norska pulkor som är avsedda för fjällterräng används däremot u-formade skaklar, vilket gör dem stabilare när det sluttar i sidled.

En fördel med repdragna pulkor är att det i svår terräng är lättare att flytta dem med hjälp av repet. Man behöver inte heller lösgöra sig själv från pulkan för att kunna ta fram någonting som finns i den. Ett rep är också mer hållbart än en skakel. Nackdelen med rep är att pulkan inte följer skidåkaren lika smidigt. I utförsbackar kommer pulkan åkande mot skidorna om man inte styr dem eller konstruerar en broms. I allmänhet används rep som har skräddarsytts för att passa en själv och som är förmånligare än färdiga kommersiella modeller.

Ju strängare förhållanden man vandrar i och ju längre bort från bebyggelsen man vandrar, desto hårdare krav ställs på inkvarteringen, eftersom vandraren är helt beroende av dess skydd. Särskilt om man gör utflykter i fjällen är det skäl att välja en högklassig modell av en erfaren tillverkare.

Ett bra vintertält är i allmänhet ett tunnelliknande tält där inner- och yttertältet är fästa vid varandra. Det gör att hela tältet kan resas på en gång. Tältkilarna är längre än de som används på sommaren. Breda kilar i aluminium fungerar också som så kallade snölås när de grävs ner vågrätt och snön sedan packas till med en spade ovanpå. Den packade snön fryser till på några timmar.

Tack vare sina på varandra följande bågar tål tältet vind bättre än de korslagda bågarna på ett kupoltält. Om man mest rör sig i skogsterräng fungerar dock kupoltält också bra. I många tunneltält är det möjligt att använda dubbla bågar, vilket det är bra att överväga särskilt vid utflykter i mycket blåsiga förhållanden.

Snökjolarna hjälper till att förankra tältet och förhindrar att yrsnö kommer in mellan ytter- och innertältet. Man klarar sig dock utmärkt även utan snökjolar och tältets kanter kan tätas med snö.

Tillräckligt många och tillräckligt långa stormlinor gör det lättare att förankra tältet i snön.

En rymlig absid (förtält) underlättar förvaring och att göra saker där. I absiden kan man gräva en ”vallgrav” framför öppningen till innertältet, så att man kan sitta bekvämt där. Innertältet bör vara minst cirka en meter högt så att det är lätt att sitta och göra olika saker där.

Torklinor eller -nät gör det lättare att torka saker i tältet. Fickorna på innertältets väggar gör det lättare att hålla ordning på småsaker.

Hur bekvämt det är att tälta vintertid påverkas också mycket av om man har valt en bra tältplats. Det är bra att resa tältet med bortersta ändan mot vinden. Då transporterar luftströmmen ut fukt. Många tycker om att skydda tältet mot vinden med hjälp av en snövall, men då finns det en risk att snön börjar hopa sig på tältet. Om man gör en vall ska den åtminstone göras tillräckligt långt bort.

Transporten och uppförandet av ett vintertält kan underlättas med ett knep som polarexpeditioner brukar använda. Tältets bågar tejpas ihop vid lederna med undantag av mittleden. Därefter träs bågarna in i bågtunneln ända till den otejpade mittleden. Den ena sidan av bågen viks ovanpå tältet och tältet rullas ihop.

Rullen kan till exempel transporteras inlindad i liggunderlag av cellplast och fastsurrad på pulkan. På så sätt undviker man att behöva packa ner ett isigt tält i en påse. Det går också snabbt att sätta upp tältet när man bara måste rulla upp det och sticka in bågarna i tunnlarna när man kommer till lägerplatsen.

Utöver tältet är friluftsköket ett av det viktigaste redskapen på en vinterutflykt, eftersom man ofta är helt beroende av den värme det alstrar. Därför är det skäl att välja ett tillförlitligt friluftskök som man är van vid att använda.

Flerbränslekök fungerar under alla förhållanden, förutsatt att man vet hur det ska underhållas. Man måste ha med sig ett rengöringsverktyg, eftersom munstycket nästan alltid sotar igen vid långvarig användning. På vissa modeller rengör friluftsköket munstycket under själva användningen.

Det är också skäl att ha med sig reservtätningar, eftersom kölden gör gummitätningarna sköra. En läckande tätning orsakar alltid brandrisk när friluftsköket används.

Till kolvtätningen på bränslepumpen är det bra att ha med sig den lilla oljetub som följer med friluftsköket, eftersom tätningen krymper vid sträng kyla och inget tryck bildas i flaskan.

Om man absolut vill använda gas är det bästa friluftsköket för vinterutfärder ett där bränsleslangen går runt lågan på brännaren. På så sätt värms gasen upp i brännaren och brinner bättre.

För vinterutfärder är det behändigt att ha med sig en låda till friluftsköket när det ska transporteras i pulkan, så det är redo att användas. Lådan kan man bygga själv av aluminium eller så kan man till exempel använda en gammal verktygslåda. Lådan ökar också säkerheten vid användningen av friluftsköket och fungerar som vindskydd.

Om man är flera som är ute tillsammans är det också bra att ha flera friluftskök med sig. Då går det snabbare att smälta snö. Samtidigt orsakar det inte heller några större problem om ett av friluftsköken skulle gå sönder.

Man måste ha med sig tillräckligt med bränsle, särskilt om det inte finns säker information om möjligheten att få tag på vatten längs leden. Det går åt mycket bränsle för att smälta snö, och det gör det också vid mycket kallt eller blåsigt väder.

På vintern kan man få dricksvatten ur en vak om man har med sig borr eller yxa i utrustningen.

Om man smälter snö för att få vatten är det bäst att använda så hårt packad snö som möjligt för att få bästa möjliga verkningsgrad. Om det inte finns tät snö kan man till exempel ta med sig en gammal vattentät påse och fylla den med snö. I påsen packas snön ihop och samtidigt fungerar den som ett behändigt lager för snö som ska smältas till dricksvatten.

Om smält snö används som dricksvatten under hela utfärden får man inte i sig viktiga spårämnen och den ger inte samma vätskebalans som grundvatten eller kranvatten. Man kan dock blanda ner till exempel lite salt och socker eller vitaminbrustabletter i vattnet. Smält snö smakar inte heller alltid särskilt gott, så saftkoncentrat eller olika sportdrycker kan göra det lättare att dricka.

Eftersom vattenförsörjningen är svår på vintern glömmer man lätt att dricka. Därför är det bra att i samband med att man lagar frukost smälta tillräckligt med dricksvatten att ha till exempel i termosar. Man kan också ha med sig en liten mjuk kylväska i pulkan där vattnet hålls flytande i vanliga flaskor.

Det är bra att hålla mathållningen enkel under en vintervandring. Det är viktigt att ha med sig tillräckligt med mat, eftersom man kan bränna mer än 5 000 kalorier per dag under kalla utflykter.

Särskilt under vinterförhållanden underlättas matlagningen om man förbereder den så långt som möjligt hemma. Man kan till exempel torka färdiga matportioner till vandringen som man bara behöver låta svälla och värma upp.

Ännu enklare är det att använda färdiga påsar med friluftsmat som man bara tillsätter vatten i, eller vanlig påsmat från butiken. Ju mindre maten behöver kokas och tillredas, desto effektivare är bränsleanvändningen. Lunchen kan man förbereda på morgonen och sätta i en mattermos.

Det är också skäl att ta med tillräckligt med energihaltiga snacks och komma ihåg att äta dem under dagen. Energiunderskott leder snabbt till att man börjar frysa och får sämre prestationsförmåga.

Under vinterutfärder kan det bli ödesdigert om utrustningen går sönder, eftersom det kan bli omöjligt att ta sig fram med en söndrig skida eller pulka. Om dragkedjan på tältdörren går sönder eller en tältbåge går av kan det till och med orsaka en allvarlig farlig situation. Det är givetvis också mycket allvarligt om man bryter benet i en nedförsbacke. Under en vintervandring måste man vara beredd på att underhålla och reparera både sig själv och utrustningen.

När det gäller utrustningen är det mest kritiskt om det blir problem med skidorna, tältet eller friluftsköket.

På skidorna är den känsligaste punkten vanligtvis bindningarna. Med tanke på reparationer är det bra att ha med sig skruvar, lim och någon typ av remmar som man i nödfall kan binda fast pjäxan på skidan med. Det kan också vara klokt att ha med sig en extra bindning. Ett lätt reservbindning kan man tillverka av en plastskiva som är lite smalare än skidan. Man gör hål i den för remmarna som går över tårna och bakom hälen. I nödfall skruvas denna platta fast i skidan och används som bindning.

Ett annat eventuellt fel på skidan är att den går av. Man kan förbereda sig på detta till exempel med plattjärn och skruvar, så att man kan ”spjäla” skidan. Vid behov kan man använda vilket lämpligt redskap som helst för att spjäla ihop den. Moderna skidor går dock sällan av.

Det är mer besvärligt om en pjäxa går sönder. Det vanligaste problemet med den traditionella 75 mm-pjäxan är att spetsen bryts av, medan spetsjärnet som fästs i bindningar av NNN-modell kan lossna. Eftersom det inte är särskilt vettigt att ha med sig reservpjäxor, måste man försöka åtgärda problemet med lim och tejp. Den bästa lösningen är ofta att förebygga problem genom att försöka hålla bindningarna och pjäxorna så snöfria som möjligt.

När det gäller tältet har de allvarligaste skadorna att göra med att en båge eller dragkedja går sönder eller att det blir en reva i tältduken. Det är dock sällsynt med revor i tältduken om tältet i övrigt är i skick, av hög kvalitet och har förvarats på rätt sätt. Det är ändå bra att förbereda sig på revor med hjälp av lagningslappar, syredskap och ventilationstejp.

Det är svårt att göra något åt en trasig dragkedja ute i terrängen. Det är bra om vintertältet har två absider eller att absiden har två öppningar. Då kan den trasiga öppningen helt enkelt sys ihop och ersättande alternativ användas. En öppen och fladdrande öppning försämrar tältets stormtålighet. Om dragkedjan löper dåligt kan man massera in lite stearin i den, vilket också kan förebygga att den går sönder.

Det säkraste sättet att förhindra att en båge går av är att alltid fästa bågarna ordentligt vid varandra. Om de är dåligt sammanfogade kan de lätt gå av. Om det händer måste man ha en reparationshylsa. En sådan följer vanligen med bågarna och är en ihålig cylinder som är tjockare än bågarna. Den träs över det trasiga stället och tejpas fast. Det kan också vara smart att ha med sig en extra båge.

Det är också skäl att ta med sig vanlig reparationsutrustning på vintervandringen. Till det hör till exempel buntband, tejp, sytillbehör, järntråd, snöre, snabblim, multiverktyg, lagningstyg och skruvar.

Vinterns förstahjälputrustning skiljer sig inte väsentligt från den som behövs sommartid, men nedkylning och köldskador måste beaktas mer på vintern. I utrustningen är det bra att lägga till påsar avsedda för uppvärmning av händer eller tår, som vid behov ger extra värme till exempel i en rymdfilt eller sovsäck. Påsarna fungerar också som första hjälpen för kalla fingrar. Kom ihåg att inte lämna kvar använda påsar i terrängen, de får inte brännas upp.

Kylan sätter även elektroniken på prov. Nödvändig elektronik, som telefonen, bör hållas varm nära kroppen. Ett bra sätt är att lägga telefonen i en vattentät påse som man hänger runt halsen. Då är den också skyddad mot fukt.

Genom att använda flygplansläge sparar man på batteriet, men kan ändå ta fotografier och använda kartapplikationer så länge kartan har laddats ner på förhand.

En annan viktig del av utrustningen för vintervandrare är en pannlampa. Ska man vandra i en vecka räcker det inte nödvändigtvis med att ladda batteriet hemma eller ha med bara ett batteri. Därför ska man förbereda sig på att ladda lampan under utflykten eller ta med sig ett reservbatteri eller batterier.

På en bra pannlampa går det att reglera ljuset på flera sätt, vilket gör att man kan använda mindre ljusstyrka och spara ström. På vintern är det behändigt om batteriet eller batteridosan sitter i ändan av en sladd, eftersom det gör att man kan placera batteriet i en varm ficka och därmed förlänga batteritiden.

Om man använder en GPS under utflykten ska man också att vara beredd på att ladda den eller byta batterier.

En bärbar laddare (powerbank) är ett bra sätt att ta med sig ström på utfärden. Det är bra att se till att den är tillräckligt kraftig så att strömmen säkert räcker till. Laddningen är däremot effektivare om den kan göras där det är varmt, till exempel i en stuga.

Det är skäl att sköta hygienen även på vintern, fast det är något svårare än på sommaren. Svettiga ljumskar eller ben ökar risken för skavsår när man skidar.

I tältet kan man använda våtservetter för att sköta hygienen i intimområdena, på fötterna och i armhålorna. Ett annat alternativ är att värma upp lite vatten i en kastrull och tvätta sig i snön. Kom ihåg att tvätta dig tillräckligt långt från vattendrag även på vintern. Våtservetter får inte slängas i torrtoaletter, inte ens biologiskt nedbrytbara sådana, utan dem måste man ta med sig från terrängen i en soppåse.

Om möjligt lönar det sig att då och då vädra ullunderstället. Att byta underkläder och strumpor är däremot mer av en smaksak. Vissa behöver flera byten, andra klarar sig i en vecka utan att byta.

Det är bra att reservera handdesinfektionsmedel för matlagning och toalettbesök, eftersom det kan vara svårt att tvätta händerna på vintern.

Det är bra att ha med sig en liten borste så att man kan borsta bort frosten på kläderna innan man går in i tältet. Detta förebygger att det blir fuktigt i tältet. Det samlas nästan alltid en del fukt som man också får borsta bort från tältet när den har blivit till frost.

Ett sätt är att låta frosten falla ner på botten av tältet under transporten och borsta bort den från tältets golv när det sätts upp igen. På vårvintern kan solen dock smälta frosten under transporten. Då är det bra att få bort fukten från tältet så snabbt som möjligt. För detta ändamål kan man utöver borste ta med sig en trasa.

Det är bra att ha med sig en liten kanister eller vattentät behållare i tyg att ha dricksvatten i. Om man gräver ner den in i snön hålls vattnet isfritt även vid ganska sträng kyla. Det lönar sig också att använda kanister i stugan, eftersom gemensamma vattenkärl ökar risken för att smittas av sjukdom.

För vinterutflykten är det bra att ha en vattenflaska som tål kokande vatten. På kvällen kan man fylla den med varmt vatten och lägga den i en yllesocka för att värma sig med den i sovsäcken. På morgonen får man genast smälta vatten igen.